Vill någon höra på mig?

Genom att följa trafikstatistiken till denna blogg har jag börjat se en del tendenser. Jag kan skriva precis vad jag själv vill, såklart. Det har ofta en betydelse vilken bild jag gör offentlig. Den i sin tur påverkar i vilken ordning jag skriver om saker. Texter som jag själv tycker är viktiga kan ibland nå oerhört få läsare och andra texter, som kanske inte heller är oviktiga läses av "många". Vad som är många beror ju sedan på vad man väntar sig. Frågan är vad jag ska göra framledes.

Eftersom jag nu är i situationen som har beskrivits i texterna upp och ner, alltså fortsatt sjukskriven men sökande efter försörjning efter nyår har ju tankarna så klart snurrat kring om jag kunde få ut nåt mera än själslig lycka av dessa texter. Förstå mig inte fel. Jag vet att jag inte kan bli en professionell miljonär influencer bara genom att sitta här i min morgonrock och skriva om mig själv och min närmaste omgivning på Åland. Jag söker jobb på olika håll. Mina styrkor vet jag och att dessa inte kan ta skepnad som lärare i grundskolan åtminstone nu, det vet jag också. Men kunde jag förmedla något till folk som kunde tas emot på ett bra sätt, även för mig och min ekonomi? På vilket sätt behöver jag prostituera mig och mina tankar i så fall?

Jag är på det sättet inte ny i gamet. Man ser en snutt av hur jag är i ett klassrum genom att kolla mina youtubefilmer. Jag har förekommit i dagstidningar både på sportredaktionen, men också i andra ärenden. Min tid som tonårsidol, believe it or not, exploderade då jag öppnade ett Tiktok konto där jag mestadels har tutat ut pappavitsar och andra trötta gubbhistorier under åren och blivit ofattbart "känd" i hela svenskfinland. Jag har stoppats på gatan i Åbo för selfies. Tillresta turister har velat fotografera sig med mig runtom på Åland. På Vikinglines färjor har folk kommit och frågat om det verkligen är jag. Till och med i kyrkan i Sibbo fanns det ungdomar som frågade min stackars Gudson om han där med skägg faktiskt är jag. Otroligt, med tanke på vilken content jag har! Värst var det för något år sedan då en pappa från helsingforstrakten ringde mig och bad mig säga något så hans son med klasskompisar skulle sluta tro att det var coolt att supa.

Man har föreslagit för mig att starta en podd. Alltså att prata in radioprogram utan att vara i radio direkt. Jag hittade faktiskt en sådan snutt också, då jag hoppade in som nödlösnings vinterpratare för Samuel Fagerholm nyåret 2021. Så där låter jag alltså om man släpper mig fri att prata och spela musik med tidspress. Ja! Jag kunde bra tänka mig att göra en podd. Jag skriver gärna fortsättningsvis här i bloggen. Jag jobbar gärna för media som vill att jag jobbar för dem. Precis som med det mesta andra kan jag göra allt det där "Aus Liebe zur Kunst". Men det finns en gräns då. Inte i konsten, utan i verkligheten. Det kostar att öppna och upprätthålla en Podd. Inte heller denna blogg är helt gratis. Jag kan skriva och jag kan prata. Finns där någon som vill betala för att jag ska göra det? Rak fråga! Vad skulle det kräva av mig i så fall?

Mig kan man köpa, men knappast mina åsikter. Jag antar att detta spelar mot mig, eller är det tvärtom? Man vet var man finner mig om man vill ha mera. Detta är väl vad jag vill säga. Personlig dagbok kommer i vilket fall som helst så länge jag nu orkar och tycker det är roligt.

Lördag. Borde skaffa lite julklappar till långväga släktingar. Borde också uppdatera laget i Fantasy League. Det snöar bara lite. I morgon har Sally en hel dag med show. Va slut hon ska vara sen då hon kommer till mig efteråt.