Var inte som Rubiales

Jag hade egentligen tänkt skriva lite om hur förhållanden mellan människor kan vara beroende av sakfrågor, eller så inte. Hur det är fullt möjligt att vara goda vänner privat men ändå konkurrera och till och med arbeta mot varandra i yrkeslivet, vad det än är fråga om. Men så kom en artikel emot mig som påminde om rättegången mot Luis Rubiales. Den gav mig de funderingar som kortfattat behandlas i dag. Det handlar om fotboll, Spanien, feminism men också om förhållandet mellan människor och hur vi ska se på-, samt behandla varandra.

Detta är scenen som ger ursprunget till den faktiska berättelsen. Spanien har just blivit Världsmästare i fotboll för damer i Australien sommaren 2023. Segermålet mot England gjordes av Real Madrids ytterback Olga Carmona som efter finalen fick veta att hennes far hade avlidit en par dagar tidigare, men hennes mor och syskon ville inte låta detta påverka spelet. Känslor stod högt åt alla håll. Vid prisutdelningen stod det vinnande landets förbundsordförande Luis Rubiales på podiet och fick gratulera sitt landslag till sitt första Världsmästerskap på damsidan. När lagkaptenen Jennifer Hermoso kom i tur grabbade Rubiales tag i henne och kysste henne rakt på munnen. Det är detta som är bakgrunden.

Det tog inte länge innan de spanska spelarna, med just Jenni Hermoso i spetsen offentligt protesterade mot denna kyss som inte varit genom samtycke. Världspressen gick omedelbart igång och Rubiales själv påstod i sten att han och Jenni är gamla vänner och att han i glädjeruset helt enkelt kysste henne för att dela stunden med lagkaptenen.

Nåja. Man kan tycka att sådant där händer. Nu var det dock så, att just det spanska landslaget i ett års tid hade protesterat offentligt mot sitt eget förbund, eftersom detta så översynligt satsade så mycket mindre på damer och flickor än på pojkar och herrar. Lagets tränare Jorge Vilda hade fått stor kritik och många av de bästa spelarna hade helt enkelt bojkottat att spela för landslaget och ville ha en ändring till stånd. Då VM närmade sig blev det lite för mycket och en hop av stjärnspelarna ställde i alla fall upp, med ett Världsmästerskap som följd. Ordförande Rubiales njöt av framgångarna och att stjärnspelarna hade fåtts i koppel och firade vilt med Vilda och alla som kom nära. Hermoso hävdade senare att hon fått krav på att dra tillbaka sina anklagelser och gå ut med uttalanden om att hon och Rubiales var vänner och att allt är frid och fröjd. Allt var ju inte frid och fröjd och lagkompisarna, samt journalisterna började i allt större grad ställa upp för Jenni.

Rubiales höll presskonferenser där han nekade till allt, meddelade starkt att han inte tänkte avgå och i princip slog ner landets kvinnliga fotbollsspelare, Världsmästarna vid fotknölarna. Det hela har eskalerat och i dag är alltså rättegången avslutad och vi väntar på domen. Åklagaren kräver 2,5 år fängelse för Rubiales, som sedan typ ett år inte mera är ordförande för det spanska fotbollsförbundet heller. Jenni Hermoso spelar i Mexico och är kvar i det spanska landslaget då hon blir uttagen.

Vad är då grejen? Tycker jag att Rubiales ska sitta i fängelse för att han pussade Jenni Hermoso på munnen? Alltså, nej. Han gjorde onekligen fel. Det är inte okej att våldsamt tränga sig på en annan människa på det sättet. Men fängelse, 2,5 år? Det jag vill komma till är sammanhanget och hur man kunde ha reagerat. Hela härvan har lett till att alla oegentligheter och ojämlika bemötanden inom spansk fotboll har kommit fram och särskådats i både spansk och internationell media. Rubiales har framstått som tuppen i hönsgården som stärkt sin egen ställning genom trogna och lojala underhuggare, som till exempel tränaren Jorge Vilda, som även han är avsatt sedan en tid. Rubiales cojonesmättade tal till landslaget före semifinalen då han uppmanade spelarna att visa "vem som har största äggstockar" har fått ett helt annat ljus i och med spektaklet som följde. Man kunde till och med tycka att uttrycket, som ju är hämtat direkt från manliga omklädningsrum kunde vara lite roligt, men det blev ju inte det och på basen av hur han reagerade har det bara gjort allt värre.

Tänk om Rubiales, då den första reaktionen kom hade sagt. "Jag är ledsen. Känslorna tog över. Jag ber Jenni och hela laget om ursäkt och uppmanar det spanska folket att fira segern till dessa spelares ära!" Han hade fortfarande gjort fel, men skulle det då inte ha varit mycket lättare för alla, mest för honom själv att gå vidare?

Jag tänker här på just cojonesladdade världsledare som aldrig viker sig och medger att de sagt något tokigt. Även tänker jag på beslutsfattare på alla nivåer och inte minst på skribenter på sociala mediers åsiktssidor. Det är klart att man ska kunna stå fast vid vad man sagt och argumentera för det. Om man dock på riktigt håller fast vid något man gjort eller sagt i affekt, eller ogenomtänkt. Då kan det få vida ringeffekter som ingen vill vara med om. Jag gillar sådana som kan ändra sig, som jag har sagt förut. Inte att man måste ändra sig, men att man kan!

Håret har jag fått klippt under veckan som gått. Nu jobbar vi oss genom fortsatt sportlov. Jag har nog att göra. Dock tar jag gärna dagsjobb från och med måndag morgon. Jag hoppas ni vet hur ni får tag i mig. Om inte, fråga!