Ungdomsidrott är för att lära sig allvar på allvar

Jag chockade en del av folket som finns omkring mig i går genom att inte ha planerat att se ishockey VMs semifinal för U20 pojkar mellan Finland och Sverige. Alltså, jag tycker ju om ishockey, jag gillar konstellationen Finland-Sverige och en VM semifinal är en VM semifinal. Av någon orsak har just dessa VM turneringar i årsskiftet för juniorer aldrig riktigt gett mig den där stora euforiska känslan som man får över riktigt stora idrottshändelser. Jo, jag följer nog med och visste direkt vad folk pratade om då "matchen" kom upp. Jag undrar på samma gång om de människorna hade sett Flickornas U18 VM samma dag då Sverige snöpligt vann. I dag ny chans mot Japan.

Som före detta idrottare och tränare/ledare samt intresserad förälder och människa vet jag så klart hur viktigt det är att all idrott tas på allvar. Det samma gäller all utbildning. I skolan finns inte heller viktiga och mindre viktiga ämnen eller avsnitt. Om man inte gör det man gör enligt det anpassade allvar som situationen kräver är ju det hela väldigt onödigt. Om vi dock utgår från att det man gör ska leda till något som har stor betydelse för många människor, då är det ju väldigt viktigt, precis som skola och ungdomsidrott är.

Jag kollade nog resultaten under kvällen och såg att Finland ledde 3-2 inför tredje perioden och då jag insåg att min insomningsprocess inte skulle gå optimalt då jag igen börjat oroa mig för jobb och pengar slog jag på TVn och fick se den hysteriska tredje perioden och inte minst förlängningen med det minst sagt opportunistiska avslutet som gav Finland en plats i finalen. Riktigt spännande och passligt valpig ishockey. Precis som ett JVM, eller UVM vad ska vi kalla det, ska vara enligt de många tyckarna på internet.

Att det finns så här många ishockeyentusiaster märker man inte före det spelas dessa stora turneringar för pojkar eller herrar. Flick- och damturneringarna har ännu inte nått samma, ofta faktiskt unisex publik. Det är roligt och jag hoppas att de finländska smålejonen får till det i natt mot USA. Vad som händer om vi vinner låter jag vara osagt. Under åren har många stora spelare kommit fram under dessa nyårsturneringar. Även många som aldrig sedan blev något har varit med och till och med vunnit. Min fråga blir den samma som då Sverige vann för några år sedan och de ordnade stora fester i Kungsträdgården och firade som om de hade...vunnit VM eller nåt... Är det bra att ungdomars prestationer blåses upp till denna nivå? De som kommer att gå långt gör det även utan hyllningarna. De som inte går långt upplever kanske sin karriärs höjdpunkt just här. Lite som att kalla Studentexamen för livets höjdpunkt kan man säga. Värt att kämpa för, värt att fira, men vad betyder det om 30 år?

Det är klart att man ska uppmärksamma unga. JIKs flickor vann Alandia Cup 2023 och tog brons 2024. Jättebra och viktigt att det uppmärksammas. Vad gör de flickorna år 2030? Det är ännu mera relevant. Våra U21 pojkar har som bekant tagit sig till Fotbolls EM i sommar. Kommer jag att följa med? Ja, så klart det är ju mitt spel det är fråga om. Råkar en U21 EM match krocka med en VM kvalmatch för A landslaget. Vem kollar jag då? Så klart på A landslaget. Jag vill ju att U21 ska vara en väg dit.

Vi får också ha respekt för att grenar är olika. Här på bild ser vi tre tävlingsgymnaster på seniornivå. Då bilden togs i höstas var två av dem ännu juniorer. Det är bara att smälta att Edit faktiskt tävlar som senior i år. Jag hoppas så klart att hon ännu är långt ifrån allt som hon kommer att kalla för höjdpunkterna i karriären. Hon har många år kvar att utvecklas. Men helt kallt tävlar hon med och mot de bästa. Resultaten visar var hon står. I juniorklasser kan man alltid lite fundera och värdera samt tolka. I seniorklass är det klart och tydligt, fast det så klart värderas och tolkas helt grentekniskt av dem som förstår sådant, samt utvecklingspsykologiskt bland sådana som ser det den vägen så klart.

Ingen frågar mig om mina framgångar som junior. Jag vann ett finländskt mästerskap som C junior och två distriktslagsmästerskap, som i praktiken också var nationella titlar som C- och B junior. Dessa hjälpte mig föga då jag slog min första hörna på IP i Mariehamn i sidonätet. För mig betyder dessa titlar mycket. Till all lycka blev de dock inte höjdpunkterna på min fotbollskarriär. Jag hade också stor hjälp av att få vara med i de lagen som vann dessa medaljer. Men för finländsk fotboll i sig vet jag inte om just dessa kom att spela så stor roll alls. En viss Jari Litmanen var närvarande då vi vann guldet 1985. Han var på det förlorande laget i finalen. Jag minns, för jag sparkade omkull honom två gånger. Matchen nämns i hans biografi faktiskt, men inte ett ord om mig eller någon annan i mitt lag.

Så lycka till i dag Finlands U18 flickor och U20 pojkar. Gör er stolta. Många blir glada här hemma om det går bra! Men gör det för er själva, i detta skede!!!