Tidevarv komma, tidevarv försvinna

Då så. Klockan har blivit över 9 och jag kan konstatera att det tydligen inte blev jobb i dag heller. Eller, man kan aldrig helt veta men fokus kan nu läggas på att fylla dagen med annat, som ska kunna avbrytas när som helst om det rings någonstans ifrån. Så här lever väl många arbetssökande kan jag tänka. Jag ser framåt och den dagen då jag har tryggheten fixad kan jag säkert se tillbaka på denna förhoppningsvis väldigt korta tid som en mycket lärorik period. Jag sover med telefonen bredvid huvudet och med ljudet på, så jag ska vakna om någon ringer. Sedan har jag också tänkt ta som vana att stiga upp och göra mig klar varje morgon så jag kan åka direkt om det behövs.

Vänta nu. Det låter bekant på något sätt allt detta jag säger ovan. Det är ju som att vara avbytare i fotboll. Man kanske är lite sur över att inte starta, men skadan man haft har försvårat och man kan inte ta den samma rollen som man hade haft innan. Andra har tagit din plats i startelvan. Jag har självmant valt att inte bryta kontraktet, utan istället väntar jag på min chans. Jag förbereder mig varje dag som om jag vore en startspelare. Jag kommer till matchen precis som alla andra i laget. Mitt jobb är att vara uppvärmd och redo att fylla den roll tränaren och laget ber om ifall jag kallas in. Det kan hända att jag behövs för att täcka upp för en skadad nyckelspelare redan i halvtid, eller så kan det vara frågan om ett taktiskt byte i 88e minuten då jag går in som forward mest för att få tiden att gå och för att förhindra den där ena mittbacken från att slå sina långa bollar under dessa sista minuter. Ber man mig spela och jag inte är förberedd, då ber man mig nog inte igen. Så funkar det. Vissa matcher, ibland många i rad blir det inget spel alls, men mitt jobb är att vara färdig då man kallar.

Jag var inte avbytare i Nationella Cupen 2023 hemma mot KuPS den där gången som snöstormen sköt upp matchen med en dag. Jag var faktiskt bollkajsa. Lite så här hade jag nog sett ut även som avbytare. Om någon inte trodde att jag träffat Anni Hartikainen, så bevisar bilden att jag faktiskt har det. Så nu vet ni.

Jag har haft lite svårt att med ord formulera mina tankar kring det världspolitiska skeendet. Det börjar bli riktig Muppet Show nu. Till och med mera än det har varit. Om USAs president vill vara i centrum, då kan man säga att den nyvalde har fått en kanonstart. Utan att bo i USA och utan att så hemskt mycket diskutera ämnet med de familjemedlemmar som bor där, förefaller nuläget dels förlamat, dels skrämmande energiskt. Lite som att se en bikupa och veta att svärmen snart kommer.

Att Donald Trump häver ur sig vanvettigheter är väl högst väntat. Att han i äkta tysk 1930-talsstil ska införliva Grönland, Panama och Kanada med sitt imperium, lite som Sudetlandet och Österrike i Det Tredje Riket, borde man knappast ens vara överraskad av. Det till och med mer skrämmande är hur pajaser som förfogar över ofantliga summor pengar kan ges fri lejd att i Presidentens namn göra sig större. Elon Musk är som hämtad ur Romarrikets kejsardömes mest korrupta dagar. Min förvåning är inte stor om han rider efter sin vän tills denne har ändrat grundlagen så att även icke USA födda kan fungera som Presidenter, mot all logik förstås som det mesta andra. Sedan är det bara att se till att man själv blir President, eller sen kan man ju göra som i Romarriket och döda den sittande presidenten och uppvisa något som gör att man själv ärver makten.

Nåja. Riktigt så blir det väl inte, fast en hel del redan överskridit det man trodde var realistisk sanning. Ringeffekterna blir ju nu att alla som vill se till att ha sitt på det torra smörar så mycket det går för Trump. Lite som några andra historiska personer, inte minst de där romerska kejsarna, har han gett tydliga vibbar av att inte lyssna på eller ens titta åt folk som inte gillar det han säger. Hamas fick höra härom dagen, Danmarks regering sitter i krismöte, NATO länderna räknar monopolpengar för att se hur långt ifrån 5% av statsbudgeten deras försvarsbudgeter ligger och planerar väl att stänga skolor och sjukhus för att få upp dessa.

Alla som läser det jag säger förväntas kunna ta informationen och se satir som satir. Satir överdriver och skojar med verkligheten, men med en kärna av sanning.

Så här kan man också bli ihågkommen. Den enda stora titeln som "min klubb" i England har vunnit. FA cupen år 1894. James Logan gjorde Hattrick och betraktas ännu, vid sidan av Jimmy Sirrell som en av de allra största i Notts Countys svartvita historia. Vill man sedan se på Världen ur en annan vinkel kan man se gravstenen som en varning för alla. Akta er noga för att spela för Loughborough FC.