Så lätt att glömma

Eftersom varje människa lever i sin egen nutid blir ju varje företeelse "det normala". Även onormala saker kan normaliseras om dessa sker oemotsagda och bara liksom sker. Ja, sen är de ju inte onormala mera och "det nya normala" som skulle bli grejen tex efter coronapandemin är normen. Just den har väl gradvis igen blivit en fluga bara. Inte kan jag åtminstone se mer än delar som förändrat den normala vardagen. Ok, distansarbete och allmän rädsla för mänsklig beröring har väl uppmuntrats på ett sätt som vi inte kände igen före 2020. De som inte minns så mycket, det var ändå fem år sedan nu, har ingen aning om att det någonsin varit annorlunda, eller till exempel att alla inte hade smartphones för femton år sedan.

Den här bilden är snart tio år gammal, från den 3e juni 2015. Åland United har ordnat en av ett antal större allåländska samlingar för flickfotbollsspelare. Flickkoordinatorn Pille Raadik sitter till vänster på bilden och är rätt nöjd med dagens happening. Stora delar av Åland Uniteds A lag poserar med och har dragit lite anpassad träning för de olika grupperna. Som rätt färsk Sportchef såg jag mycket förtröstansfullt på framtiden och hur Åland United kunde bli ett samlande paraply för alla flickor på Åland I alla de olika ägarföreningarna. Alla skulle kunna driva sin egen verksamhet, men ha gemenskap i att vara vägen till A-laget, vars paraply i sin tur skulle erbjuda sammanhållning och möjligheter till bildandet av nya lag, temporära eller stadigvarande för allas behov. Det skulle bli lätt att börja och svårt att sluta. Jag och de som fanns "under mig" för just flickfotbollen skulle kunna serva och se till att alla hittade en verksamhet som passar.

Det var så jag tänkte det och det började bra. 2015 var väl det tredje året vi bedrev lite av denna typs verksamhet. Vi hade också regelbundna ledarträffar för alla flicklag på Åland och kunde mönstra sammanslagna lag i såväl Alandia Cup som i andra sammanhang, även i seriespel. Ingen behövde sluta spela, eller byta klubb om man inte ville. En enkel detalj som följde var att varje flicka minst en gång under säsongen fick verka som bollkajsa vid A-lagets ligamatcher. Sommartid hade vi läger, i samarbete med tex IFFK och som mest hade vi 82 anmälda flickor. Det kändes faktiskt som att vi var på väg att skapa någonting för åländsk damfotboll. Sen gick det som det gick. Hösten 2017 hade någon ägarförening fått nog och ville inte betala för att "en annan klubb" som de själva de facto ägde "tog deras spelare", eller egentligen väl de bidragspengar de behövde för sin egen verksamhet och först tog man ut mig ur verksamheten och en par år senare även flickkoordinatorn.

I dag låter diskussionen väldigt snarlik den som rådde ungefär 2013. "Vad gör Åland United egentligen"? Interna diskussioner förs och vissa punktinsatser efterfrågas av några, samt totaldissas av andra. För flickorna som spelar boll finns ett Åland United, men jag måste vara ärlig och säga att jag inte vet hur intimt de känner sig tillhöra familjen. Bristen på bollkajsor har varit extrem de 2-3 senaste åren bara som ett exempel. De numera aktiva personerna minns inte hur det en gång höll på att bli och man behöver uppfinna hjulet igen. Detta är mest ett konstaterande och ett erkännande av den kamp som Linda J behöver föra i sin verksamhetsledarroll, ifall den nu är på henne denna flickverksamhet. Det vet jag ju inte heller.

Jag hade i går kväll ynnesten att sitta i samma vardagsrum med stora påverkare under de senaste och kommande åren inom Åland United, IFK Mariehamn och Jomala IK. Själv är jag väldigt intresserad att hjälpa till inom någon, eller alla dessa föreningar om mina egna förutsättningar och klubbens motsvarande kan korsas. Även detta kom fram igår och vi ser helt enkelt om- eller vad som inträffar. Tiden då Åland Uniteds flickparaply byggdes upp bildar i varje fall ett varmt minne i mitt hjärta, precis som de många åren med A-laget. Jag undrar om dessa någonsin kommer att dokumenteras ordentligt, eller om de ska få försvinna i graven med sådana som tex mig.

På tal om minnen och saker som kanske inte behöver dokumenteras är faktum att jag en gång undervisade i KHS en hel dag klädd som Hello Kitty. På hemvägen, eftersom det var fredag stannade jag och gick via Alko. En jacka hade jag, men undre delen var som det ser ut på bilden, inklusive en liten svansstump där bak. Om någon tror att de inte säljer till vem som helst på Alko kan jag intyga att åtminstone Hello Kitty verkar ha frikort där.