Respekt är det jag tror att jag menar

Här ser ni nattens projekt. Två gymnaster, av vilka den ena är självproducerad och två coacher levererades till Långnäs för att de ska kunna flyga till England i dag under fredagen. Tillsammans med tre gymnaster till, från klubbar i Helsingfors, Jakobstad (visst?) och Uleåborg ska de sedan bilda ett finlandssvenskt lag och delta i den rätt högklassiga tävlingen Rushmore Rose Bowl som går av stapeln i Aldershot på lördag och söndag.

På bilden ser vi två helt vanliga skolflickor som går på nian tillsammans med två professionella gymnastiktränare. Malin har internationella kontakter, fungerar som domare och skulle troligen om det behövdes kunna kontakta precis vem som helst i gymnastikvärlden för konsultation, hjälp eller för den delen samarbete. Meiju är förbundstränare i Finland och har ett stort nätverk åtminstone inom landet. Ja, proffs alltså.

Som far till gymnasten Edit vet jag att redskapsgymnastik är väldigt seriös idrott. Träningsmängderna är höga jämfört med de flesta andra grenar, orsakerna därtill kan vi ta vid tillfälle, men ändå på Åland anpassade till en vanlig barndom. Att vara i gymnastikhallen 3 timmar i princip varje kväll är överkomligt om det är vad man vill göra. Vi vet att man på andra ställen tränar mera och ska man ända upp till toppen krävs det satsningar som nog går över vad vi kan kalla "vanlig hobby". Det samma gäller för övrigt all idrott och även andra yrkesformer på toppnivå.

Jag har levt många år bland fotbollsproffs. Tränare, spelare, klubb- och förbundstjänstemän och personal. Fotboll har sin egen jargong och tex jag har kommit i kontakt så pass brett att även jag känner mig rätt avslappnad i så gott som allt sällskap högt som lågt inom spelet. Jag upplever även att det finns en i grund och botten stark gemenskap mellan de olika grenarna där de som på riktigt är insatta hyser stor respekt för varandra i och med att man lever så liknande liv. Min syster är, förutom före detta FM medaljör och landslagsspelare Mamma i en badmintonfamilj och helt obesvärat lever man naturligt bland professionella tränare och spelare som representerar landslag i OS, EM och så vidare. Rollen som idrottare och rollen som människa blandas, men respekten för bägge del finns naturlig.

De som beklagar sig över att nån viss gren får för mycket, eller att "hockeykillar är stroppiga" har inte riktigt förstått innebörden. Om en hockeykille är stroppig är det troligen för att han inte är så jättebra på ishockey egentligen. Jo, faktiskt! Jag känner väldigt få idrottspersoner som fungerar på nån slags högre nivå som inte samtidigt är rätt hyggliga personer med en rätt ödmjuk inställning till sin omgivning. Klart det finns undantag och kulturella skillnader, men så är det i allmänhet. Detta ska inte förväxlas med den interna kulturen i omklädningsrum etc där det kan gå vilt till. För min del blev kulturchocken stor då jag första gången coachade ett riktigt damlag, vid Öspelen på Shetlandsöarna 2005. Maken till jargong hade jag aldrig stött på och de flesta herrlag hade rodnat generade av de storys som slängdes mellan damerna. Även dessa yttringar ska vi ha respekt för, utan att glömma respekten för varje individ.

Sådant här bubbel i dag. Inte mycket mer konkret än att jag hoppas att alla kulturformer ska få känna den respekten de är värda. Vi behöver ingen kamp mellan damer och herrar, idrottsgren och idrottsgren eller idrott och "kultur". Utövarna själva respekterar i princip varandra, åtminstone de som tar sig själv och sin konst på allvar. Hur detta ska synas i offentligheten och vem som ska betala vad återkommer jag gärna till.

Rapporter säger att gymnasterna nu är på planet och ska flyga mot Gatwick. I dag ska Edit köpa Tottenhamprylar och se Buckingham Palace har hon sagt... Få se hur det ska gå. I morgon tävlar hon i samma hall som det Engelska landslaget. Lycka till allihopa. Här hemma ska jag följa kampen borta i Montenegro och troligen sova några timmar, vilket jag numera gör om jag varit lite uppe i varv en längre stund.