Relationer både till och från

Min ålder och kanske ännu mera tanken på vad jag har gjort under dessa år har fört med sig att jag funnits i väldigt många människors liv och vice versa. Varje människa som haft med mig att göra har således någon form av relation med mig och jag med dem. De allra flesta är så klart väldigt flyktiga och ingendera parten tänker så värst mycket på det hela, åtminstone intalar jag mig så. Som lärare, fotbollsspelare och tränare samt alla möjliga sammanhang jag stuckit näsan i har ändå gett mig oerhört många "lite mer intensiva" förhållanden. Det är lite som jag försökte förklara för en bekant, att man kan vara väldigt intim och i nära kontakt under den tiden man har med varandra att göra och sedan är man mer eller mindre "främlingar som man känner". Det är inte att man släpper kontakten eller att man inte vill ha den, utan man bara inte är relevant. Därmed står ju ens bild av personen kvar som den var och råkas man igen i andra sammanhang är det ju därifrån man fortsätter. Eller är det?

Det här är ett sammanhang som blev väldigt intensivt under några år. Tänk att det är 19 år sedan denna bild togs. Av dem på bilden ser jag egentligen ingen på regelbunden basis i dag. En av dem har jag haft att göra med lite mera senare i fotbollssammanhang, då hon för en tid också var min chef. Lite spännande eftersom jag även var hennes lärare och inte bara tränare då det begav sig. Henne råkade jag på i simhallens bubbelpool härom kvällen och vi pratade om allt möjligt, som vuxna pratar om. Knappt något alls om fotboll. En del på bilden ser jag då och då "på stan", eller i media då de fått nya jobb eller uttalar sig om saker. Någons dotter har jag visst undervisat i skolan. Jag har sett av dem på färjor och i butiker och en av dem faktiskt på Vikingavallen som tränare för ett av lagen i JIK. Jag har inte märkt att någon av dessa skulle undvika mig eller dra sig undan. Väldigt sällan är det dock någon som mera aktivt vill prata. Då jag tänker efter var det nog jag själv som var mera på också då bilden togs. Det blir ju så här. 19 år senare tänker de väl att det är jag som nog säger något om jag har ärende. Jag i min tur tänker "Va roligt att de känner igen mig. De är snälla som hälsar. Jag ska låta dem vara om de inte själva vill prata mera".

Det är klart att förhållanden och relationer är olika. Träffar jag någon, tex en arbetskollega från skola eller fotboll, då pratar vi ofta mera. Vi har ju ett "vuxenförhållande". Dock är ju även majoriteten av gamla elever och spelare vuxna i dag. Ibland har jag märkt att människor som delade massor i yngre år och skulle ha tagit kontakt direkt numera är mycket mera tillbakadragna och till synes låtsas som om de inte känner mig, speciellt om vi träffas i någon yrkesroll för dem. Jag kan förstå detta. Själv låtsas jag inte heller om något ifall jag inte får signaler att personen vill känna mig. Jag tolkar det som att man helt enkelt inte vill ha kontakten. Sen slår det mig att jag själv ju är likadan. Vad kommer först, hönan eller ägget?

Ibland kommer helt främmande människor fram och säger något. Det kan vara, som i går på Kantarellen då en pappa sade att hans dotter uppskattat mig som lärare väldigt mycket, eller någon som vill prata fotboll. Vid en par tillfällen har jag uppsökts av människor på allmän plats för att de vill ifrågasätta min religionsundervisning eller kommentera något de sett mig skriva på Facebook. I de allra flesta fall blir jag glad över dessa spontana kontakter. Jag inser att jag själv inte skulle göra det samma. Summan av kardemumman blir alltså att jag inte riktigt vet om det är den jag har varit och väl fortfarande är som gör att folk inte alltid vill prata med mig, eller är det de själva som inte orkar eller vågar. Detta bara som en reflektion.

Med barn, familjemedlemmar och andra släktingar, samt dokumenterade vänner är det givetvis annorlunda. Alla dessa har jag olika förhållanden med, men så klart pratar vi med varandra. Jag är faktiskt så naiv att jag tror att de alla tycker om mig liksom jag tycker om dem.

Detta var söndagens tankar inför den intensiva veckan i Ödkarby, på Vikingavallen, i bilen och bland barn som bland annat börjar vårens danslektioner nu. Har nån dagsjobb åt mig från och med måndagen den 27/1? Hör av er va! Både gamla bekanta eller nya kontakter är väldigt välkomna att ta kontakt!