Och sen är Påven sjuk också

Treårsdagen av Rysslands anfall mot Ukraina. Jag trodde aldrig att jag skulle bli sådan här och fastna i världshändelser och låta dem påverka mitt eget mående. Först blev jag arg, jo faktiskt! De första veckorna då jag ännu levde i någonslags post covid bubbla följde jag nyheter från säkert 7-8 olika kanaler mer eller mindre dygnet runt. Allt gick så fort. Lektionerna i skolan handlade långt om dagsläget. Flyktingar började anlända och i det samma kämpade jag för att eventuellt lösa situationen för några fotbollsspelare som sades "komma för bara lite tak över huvudet". Detta stämde ju inte, men oerhört många karuseller hann vi ha, till en följd av de tidigare covidkarusellerna. Och Finland gick med i Nato. Så där höll det på tills en sådan där liten "På västfronten intet nytt" känsla hade infunnit sig.

Nya saker har blandats med de gamla. Vi har ny president. Så har också USA och mitt i allt har allt med allt att göra. En Världsbild som jag sade att hade rubbats den 24 februari 2022 har igen rubbats ordentligt. Jag vet inte var detta slutar eller om det slutar, men folk har blivit oerhört mycket annorlunda i sin retorik under dessa tre år. Hade man frusits ner år 2019 och nu väcktes upp, jo jag vet att det är 6 år sedan, hade man troligen fallit av stolen bara av överraskning hur otroligt mera polariserad Världen och även bekanta människor har blivit. Jag har säkert också förändrats. Inte bara hälsotillståndet och oron över att inte ha jobb, som jag vet att till en del är självförvållad, utan även en stor oro över hur allt är och hur allt ska bli trycker i mitt huvud och faktiskt hela kroppen inte bara psykiskt utan även fysiskt.

Och så är Påven sjuk också... Den förste Biskopen av Rom sedan Petrus som är född utanför Europa. Franciscus, argentinaren och San Lorenzosupportern. Bilden ovan är från 2014 och att se Maradona överräcka en landslagströja med nummer 10 till Påven är så stort det kan bli, troligen även för Påven. Han har dock senare uttalat sig om den nuvarande nr 10, Leo Messi att han trots sin oerhörda storhet inte är Gud. Bara så vi ska vara säkra. I Argentina är gränsen väldigt grumlig på den punkten nämligen. Nu är Påven sjuk. Läget är stabilt rapporterar nyheterna denna morgon, men han vårdas ännu på sjukhus. Vad vore väl ett Påveval här ännu för att förgylla stämningen ytterligare?

Lönen jag fick för några dagar sedan betalar de viktigaste räkningarna denna månad. Nu börjar kampen om nästa månad. Har nån alltså jobb till mig, hör av er. Fotbollssäsongen börjar gå mot matcher nu allt mera. Damlandslaget vårt ska skärpa skölden i Ungern på tisdag och herrarnas VM kval närmar sig med den nye dansken vid rodret.

Eftersom min roll i JIK fotboll ännu är lite oslipad förbereder jag mig på matchning med herrlaget och P2011, så mycket jag kan. Dessutom håller jag mig ajour för media genom att följa såväl Åland United, IFK Mariehamn som deras seriekonkurrenter. Det blir att räcka till kan jag säga. PK-35 Vanda slog AIK i helgen om nån missade det. Riku börjar få till det. Wilma Forsblom fick han in från Skottland också.

Jag har ältat det i flera månader nu. Men hur ska vi minnas denna tid? Eller visar det sig att det i ännu större utsträckning än jag faktiskt har trott, att det inte finns ett vi? Hur ska jag minnas denna tid? Alla har sina egna minnen och dessa kan variera oerhört. Edit ska transporteras med kryckor till träning och Sally har dans. Så att sådant i dag. Hoppas nån ringer i kväll så jag får dagsjobb före den långa kvällen på Vikingavallen och natten med Yle Arenas bandning av Ungern-Finland.