Lördagen då Jomala nästan slog Djurgården

Eftersom måndagen den 20e januari, inkommande måndag alltså, är den stora börjaredagen, Donald Trump börjar som president i USA, jag börjar en vecka som assistent och eftisfarbror på Ödkarby skola och dessutom börjar jag som "Extra resurs" inom JIK Fotboll, valde jag att lite förarbeta genom att åka till Eckeröhallen. Där spelades fotboll mellan olika lag, från Åland, fasta Finland och Sverige, bestående av flickor företrädesvis i åldern 12-13 år. Jag kommer ju inte att jobba direkt med flicklagen nu, åtminstone till en början, men som kollegan Björn sade: "Vi har nog inga flickor eller pojkar, vi har bara fotbollsspelare". Det var väldigt roligt att höra. Sedan vet jag att Björn också är av samma åsikt som jag, att om man ska kunna säkerställa lika bra verksamhet för både pojk- och flickspelare, då måste den vara separerad, med möjlighet för enskilda att ta del av båda.

För åländsk del hade alltså JIK, min nya klubb, ett lag med och så hade även IFK Mariehamn. Jag hade fördelen att se bägge lag spela och det var faktiskt inte alls så illa. Motståndet de mötte var från hyfsat stora svenska klubbar. Lite finländskt fick jag se också, då jag såg både Åbo IFK och HPS spela, samt lyssnade på KoiPS vansinnesbabbel i cafeterian.

Den stora behållningen blev dock JIK- Djurgårdens IF. Stockholmskorna gick in med hög svansföring och tog hand om spelet från början. Ingen ball possession räknas ju så där organiserat i dessa sammanhang, men dominansen var alltså stor. JIK låg lågt i försvaret och Filippa i målet plockade de långskott DIF blev tvungna att avlossa. Man kan säga att matchen bäst beskrevs av en förälder jag hörde säga på läktaren, "Djurgården för ju hela matchen. De kommer bara liksom inte fram när halva Jomala kommun är i vägen, med Saltvik på topp." Saltvik ja. Hon, Cecilia som hon heter nyttjade i nittonde minuten en kontringsboll, styrde den i skottläge och pangade in 1-0 precis innan halvtidsvisslan. Någon kunde säga att det var orättvist, men jag fylldes av vällust då vi igen såg ett exempel på hur man kan spela fotboll på olika sätt. JIK låg lågt och kontrade. Inget man lär ut i akademierna, men något som vinnande lag behöver kunna behärska.

Andra halvlek blev sedan en tuff avvärjningsstrid. Djurgården kom i anfall efter anfall. JIK flickorna bökade, stökade, blockade och spelade sig ur situationer samt slungade bollar mot sina kantspelare som sedan gjorde det svårt för Stockholmsbackarna som inte riktigt verkade vana vid rätlinjig fotboll, som vi kunde kalla det. Sedan var det dock lite för bra för att vara sant. Till slut lyckades DIF peta in en boll över linjen vid bakre ytan efter ett inlägg. JIK försvararna gled och rensade undan, men bollen var nog inne. Tre minuter före slutet blev det 1-1 och ett riktigt fint resultat för Jomala IK. Resultat i sig är inte det primära i ungdomsidrott, men för spelarna själv betyder nog detta mycket. Att de såg att man nästan kunde vinna över Djurgården ger förhoppningsvis tro och energi att träna vidare. För mig blev det en förvissning om att jag nog kommer att trivas med denna del av mitt liv igen, då det sätter sig.

I övrigt är helgen fylld av träningsmatcher på andra håll, förutom de internationella ligorna då. Det är även vapenvila i Gaza på intåg, samt stängning av Tiktok i USA. Mycket och massor. Inkommande vecka blir väldigt intensiv för mig som inte är van. Långa dagar på jobb i Saltvik, långa kvällar på jobb på Vikingavallen och så några kvällar, samt en natthämtning med mina barn.

Edit åkte i dag på landslagsläger. För några år sedan var hon liten och spelade lite fotboll. Sally och jag tittade ofta på träningarna då. Jag tror att jag har samma byxor på bilden, som jag nu har då jag skriver. De har tvättats emellan dock. Edit bär glasögon på bilden. Just nu kan hon inte ha dem på, för de ligger här hemma på köksbordet. Det blir ett landslagsläger utan glasögon då följaktligen...