Jag är en Lärare!

Måndag förmiddag. Edit är på väg hem. Sista etappen är färja från Sverige. Sally väcktes och jag förde henne till skolan. Hon kunde nog gå, men jag kör henne så gärna tillsvidare. Sen kom jag hem och sitter och funderar på varför. Ännu i augusti såg denna oktobermorgons planering ut så, att vi skulle ha åkt en timme tidigare än vad vi nu gjorde. Sally skulle ha fått gå till Ugglan, som föris och eftis heter, och jag hade åkt till skolan för att förbereda dagens och veckans jobb. Nu är det inte så.

Under mina 32 år i yrket, av vilka ca 28 har bedrivits i Kyrkby Högstadieskola har jag givetvis stött på massvis av elever. Precis som vem som helst har jag utvecklat- och utvecklats i min yrkesroll. Redan för 20 år sedan funderade jag över terminologi. "Är jag lärare?" eller "Jobbar jag som lärare?". Jag har stannat vid det första och där är jag ännu i mitt kök denna oktobermorgon. Just nu är jag en lärare som inte jobbar som lärare. Mitt sätt att utföra jobbet är en form av "All in", som nog inte följer hälsoföreskrifter eller så hemskt många föreskrifter över huvud taget. Jag har sett lärarskapet vara väldigt synonymt med tränarskap inom fotboll. Att vinna över ett klassrum/omklädningsrum så de vill jobba för dig. Så klart är inte varje dag en dans på rosor, eller väldigt motiverande. Eleven finner dock en motivation att göra sin grej "eftersom Lärarn sa så". Och jag, som är den som har sagt har ansvaret över vad det riktigt är jag har hävt ur mig. Därmed uppstår även situationen att om något går fel, då kan man anförtro sig och så fixar man det, likt den gången en elev ringde mig då jag gick i Sparhallen och meddelade att det i morgon är tänkt att ett skåp ska "sprängas". Han tänkte att jag kanske kunde fixa det så det inte blir onödigt stökigt. Nåjo, vi fixade det. De tilltänkta gärningsmännen berättade varför de tänkte utföra dådet och jag lovade eliminera orsaken. Såja ingen explosion. Inga stora reaktioner bland personal, övriga elever eller för all del, vårdnadshavare. Allt lugnt alltså. Självklart krävde orsakens eliminerande vissa gentjänster från mig, allt så klart inom laglighetens gränser. Men jag såg detta som mitt jobb. I gengäld litade barnen på mig och gjorde oftast ungefär som jag sa eftersom jag var en hygglig gubbe.

Med tiden uppstod en självsäkerhet som gjorde att jag allt mer kunde göra som jag själv såg bäst, utan att fundera så mycket på vad andra säger. Tiden gick dock och samhället förändrades sakta. Precis som på fotbollssidan kunde jag nog känna, även i skolsammanhang att vissa ögonbryn höjdes vid tillfälle och en liten "allmän misstänksamhet" spred sig, kanske inte direkt inom min skola men i allmänhet runt skolan. Det var inte mera självklart att man kunde lita på läraren.

Jag har själv varit förskonad från de där "svåra föräldrarna" man läser och hör om. Jag vet inte om jag bara inte har förstått att de varit svåra, eller så har jag helt enkelt haft tur. Sociala medier kom in i våra liv och inte oväntat var eleverna väldigt pigga på att använda dessa. Jag gjorde rätt tidigt ett val att finnas tillstädes på dessa, trots att många sade att jag ska låta bli. Jag tycker ännu att jag gjorde rätt. Nej, det ska inte gå att kräva att lärare, eller vilken yrkespersonal som helst ska kunna nås dygnet runt. Men för min del så som mitt liv var fungerade det bäst om jag kunde kommunicera med elever, vårdnadshavare, spelare, tränare och andra involverade där jag var och mer eller mindre hela tiden. Jag vande mig vid att även få tag på eleverna precis då jag ville. Detta gick kanske emot mig till slut.

Som sagt har samhällsklimatet, på gott och ont blivit till att individer mer och mer ser till sig själva och ifrågasätter auktoriteter. Därmed kunde även jag i allt högre grad känna att jag, kanske inte tappade klassrummen men hade svårare att sälja in mig själv vilket ju var hela mitt sätt att jobba. Under mina senaste år har klimatet blivit sådant att elever inte mera vill kunna nås, annat än på speciella appar som är vikta för underhållning. Vi har kommit till en värld där alla väljer vem de umgås med och stänger ut dem de inte vill ha med. Då jag märkte att jag förde djupare samtal med föräldrar än med elever hade jag hamnat så långt från min egen vision som det bara gick.

Vad gör en fotbollstränare som märker att laget inte köper hans idéer? Jo, han försöker hårdare och hårdare. Han kanske går via nyckelspelare och ber dem hjälpa. Han kanske försöker desperat plocka in nya saker som inte riktigt känns bekväma för honom själv. Ja, så gör också en lärare som känner att han inte når helt fram som han gjort förut. Barnen är lika kära som de alltid varit, men man kommer inte åt dem. Funkar ens tillvaro i övrigt kan man orka jobba sig rätt, beroende på vad man tycker är rätt förstås. Faller tillvaron omkring en ihop i övrigt, då kan det vara kört som det visade sig bli i mitt fall.

Bilden visar hur roligt man kan ha på sitt jobb då man är lärare. Ingen tidigare eller nuvarande elev nämnd eller glömd. Jag har under hösten fått en del väldigt hjärtliga brev av tidigare elever som fått mig att tro att någonting måste ha gjorts rätt i alla fall. Jag är både rörd och glad över dessa.

Jag önskar att jag kunde säga att jag längtar tillbaka. Där är jag inte ännu, det blev sådan soppatorsk ser ni. Jag saknar dock elever och kolleger. Vad som än händer framledes kan jag garantera att jag ÄR en lärare. Om jag formellt jobbar som en sådan, det får tiden utvisa.