Irriterande att vara så bra

Min salig far menade att han aldrig riktigt kommit till någon medelålderskris, eller kris överhuvudtaget. Allt är väl en enda kris, eller så är det man kallar kris egentligen ett normalstadium. Jag har under mitt liv i mycket omfattat min Pappas tankar och värderingar och gör det allt mer ju äldre jag blir. Jag är dock rädd att jag hamnat i den där krisen han sade sig ha undvikit. Min inställning till den är dock troligen ganska lika den som han hade haft.

Kris betyder ju att något inte är som det borde och att man inte automatiskt har botemedel att fixa det. Kris betyder också att reparationen kanske inte leder tillbaka till hur det var före. Det kan bli något ännu bättre, ännu sämre eller så där lika men på ett annat sätt. Denna höst har för mig blivit att dels kunna hålla huvudet uppe, dels börja processen att analysera hur det riktigt var då det blev kris. Det är lönlöst att fundera om den hade kunnat undvikas, men högintressant är det nog att ringa in orsakerna, då det väl är dessa som på något sätt ska åtgärdas tillsammans med helheten som ska ge det nya krisfria varandet.

Jag har ju inte varit så där utstött och illa omtyckt av allmänheten. Tvärtom har jag i många år känt mig uppskattad och varit en tacksam person att "hänga ut" med stor glimt i ögat. Det är liksom inte det att jag varit ett missförstått geni som behöver visa för Världen vad den förskjutit. Under hösten har jag mer än någonsin funderat på vad som har gått fel. Jag tror starkt på att det inte kan vara ens fel när något i mänskliga relationer brister, för något sådant tror jag att hände, eller kanske min egen syn på min roll i dessa relationer.

Jag har av företagshälsovården fått tillgång till psykologträffar och så har jag även pratat med familj, kolleger och vänner så klart. De hör alla vad jag säger och för det mesta kommer ingen fram till något jag har gjort fel. Felet ligger i andra, blir slutsatsen ofta. Ja, det är väldigt lätt att gilla och känna trygghet i sådant. Om skolan och styrelsen i Åland United hade varit annorlunda, då hade allt varit bra nu och precis som 2015. Nej, det hade det inte varit. Då levde min Pappa, jag var ännu gift och Sally var inte född. Det är mycket som inte skulle vara lika. Något fel måste jag väl ha gjort!

Jag hade till och med en präst här hemma på kaffe för att få höra en andlig och skriftlärd syn på det hela. Frågeställningen "What would Jesus do?" fick det grymma svaret att han troligen gjort som jag om han levt mitt liv. Jag är alltså som Jesus, blev slutsatsen. Den kan jag inte leva med, för så känner jag inte att det ska vara.

Men just Jesus blev något att ta fasta på ändå. Förutom att han, enligt kristen dogm är Guds son och skulle dö för att kunna uppstå, vad fattades honom? Jo, tro. Eller hans fall blev att folk inte trodde på vad han sade, eller förstod det. Det är väl där min egen sko också klämmer kom jag fram till härom timmen. När människor som är beroende av mig, eller på något sätt har med mig att göra och de inte har fullt förtroende för det jag gör eller säger. Det gör mig dels desperat, dels ledsen och dels helt jäkla knäckt. Jag kom fram till att det måste vara det som är mitt problem. Det är hur jag själv förhåller mig till andras förhållande till mig som är vad jag ska jobba med. Hänger nån med? Fixade Jesus det? Ja, han dog, uppstod och nu 2000 år senare ihågkoms han av miljarder människor runt hela Jorden. I mitt fall nöjer jag mig med att folk i min arbetsgemenskap, inom fotbollen och ja i allmänhet tror att jag menar väl bara. Sen dör jag exakt en gång och om 2000 år vet ingen att jag har funnits! Det kan jag leva med utomordentligt väl.

Min Gudson Alvar stod för en stark insats här på dagen då han vann sin andra singelmatch i Ungdoms EM turneringen på Ibiza. Nu är hann i topp 16 och vad jag begriper går nästa omgång i morgon. Just i morgon sover jag faktiskt i hans säng, för jag tar Vikingline i natt och för dels lite julklappar till släkten, dels ska jag åka för att se Finland ta sig till EM. Returmötet mot Skottland i morgon kväll på Bolt Arena i Helsingfors! I´ll be there!