Ibland kommer skador

Eftersom morgondagens energi kommer att gå till Sallys kalas, åtminstone om jag får ta Sally själv på orden och då jag just nu är, inte en one trick pony, utan en no trick old man tänkte jag få ur mig denna lilla text, som jag haft i huvudet under eftermiddagen redan i dag. U19 landslaget slog Sverige 1-0 igen och domarna med Sini Hakala i spetsen gjorde ett fint jobb i att döma den svenska utjämningen till offside. U17 slog Belarus med 2-0 och utan att ljuga skulle jag säga att 90% av speltiden bedrevs på förlorarnas planhalva. Systerson Isak slog en storväxt est i en tresetare och spelar nu semifinal både i singel och mixed under förmiddagen i morgon. Hoppas Familjen Melleri minns att ställa klockorna rätt i natt. Så hade vi då Edit och hennes lag där borta i England. En tävling som kommer att ge alla mycket rutin att bygga vidare på.

Tävlingen, som ännu i skrivande stund håller på är högklassig. Edit skulle, på basen av de bästa poängen hon gjort hittills, enligt den just nu stående ställningen tävla om en topp 20 plats i hopp. Om hon skulle ha hoppat alltså. I totalen ligger just nu bästa finländare 65e och vad jag förstår är de bästa gymnasterna, som representerar landslagen just nu på banan.

För Edits del blev tävlingen dock kort. Jag hade inte fått streamen att funka, vilket hennes mor hade, därifrån bilden. Under bomserien, som alltså var det första redskapet skadade hon foten så pass att hon bedömdes inte kunna fortsätta tävlingen. Synd. En direkt primalreaktion på skador är kanske olika för en idrottare och en förälder. I mitt fall upplever jag båda. Nu vet jag så klart inte exakt hur Edit kände, eller känner, men en vanlig idrottarreaktion kan relateras till formel 1 legenden Niki Lauda efter att han brann i sin bil efter en utkörning. Först, "Skit, jag låg så bra till" och sedan "Nu måste jag bli frisk till nästa tävling". Niki Lauda hade lite värre skador än Edit vågar jag lova. Han kom dock tillbaka och är ett exempel på en idrottsman med vilja.

Det är så väldigt länge sedan och om jag uttrycker mig väldigt grumligt kan jag våga mig på ett exempel på en idrottarreaktion där jag var med i form av tränare. För massor av år sedan ombads jag följa en spelare till läkare eftersom hon hade smärtor i magen. Det hela skulle gå på finska och spelaren var inte så bra på det språket. Nåja, det visade sig vara ett missfall och jag höll mig precis så på sidan som jag bara kunde. Spelaren besparade mig i alla fall den yttersta förödmjukelsen genom att själv ta upp saken och sade då hon kom ut från läkaren. "Hej. Han sa att jag kanske kan spela i morgon." Jag lovar att sådant här inte händer tränare och ledare på pojk- och herrsidan.

Edit har kommunicerat och vi har hört snabba utlåtanden av en coach. Det torde inte behövas fältskär eller amputering. Som Pappa hoppas jag att hon har det bra och får en fin resa tillsammans med sitt lag och att hon kommer att minnas sin Englandstripp med glädje. Som, ja fortfarande pappa men en idrottsperson hoppas jag så klart att skadan är lindrig, men också att hon ska få rätt hjälp och framför allt att hon så fort det bara går och det är medicinskt försvarbart ska upp på den där bommen igen. Jag hoppas hon ska få tävla så snart det bara går. Om det blir en längre grej hoppas jag hon ska finna motivation och glädje i det som kommer att komma. Det som det tjatas om, men som stämmer. Att komma tillbaka starkare och ännu färdigare. Den här hösten har varit svår med sjukdomar och grejer. Den kanske är svackan före den fina vår jag hoppas hon ska få, både som min dotter och som idrottare.

Så här tänker jag faktiskt om de allra flesta jag känner. Vet inte hur jag ska tänka om mig själv bara. Jag antar att det är vad denna höst är till för just för mig.