Har barnen förändrats eller är det vi som förändrar dem?

December, Lucia och för mig sedan många många år, Julfesttider. Innan jag säger nåt mera vill jag poängtera att jag inte vill, tycker eller har som avsikt att kritisera mina kolleger eller andra aktörer. Alla jobbar enligt sin egen övertygelse, om man får. Just det där vad man får är kanske huvudtemat här.

I många herrans år var jag en av den lilla Julfestgruppen på min skola KHS. Vårt jobb var att "handleda" niorna som skulle få till en julfest med program och kringarrangemang. På bilden ser vi årsmodell 2017 efter fullgjort uppdrag, eller kan det vara före eftersom det ser så städat och lugnt ut?

Hela principen då var att förklara uppgiften och sedan finnas till hands, samt så klart lite se till att de värsta övertrampen skulle undvikas. Vi reserverade viss tid för övning och finslipning under den sista skolveckan, men arbetet skedde mest under raster, samt före och efter skoldagen. Medan det närmade sig blev alltid vissa personer utkristalliserade som ansvarstagare. De såg till att manus kom in, att folk lärde sig sina nummer och att det helt enkelt blev något alls. Då jag tänker efter vad vi lärare gjorde så var det mest att finnas till hands, samt att med den erfarenhet vi hade tipsa om vad som behövde göras och kanske även fixa lite bakom kulisserna så det skulle funka. Vi hade facebookgrupper där vi kommunicerade med de många barnen som alla en efter började se allvaret och att det faktiskt hängde på just dem att det skulle bli en julfest. För Julfest ville man ha. Det hade ju också de tidigare årskullarna klarat.

För mig, som kanske blev den som var konstanten, då vi egentligen var 3-4 stycken som delade på läraransvaret, jag och två andra samt en fjärde ibland som ofta roterade lite, var hela julfesten ett elevprojekt. Det hängde helt och hållet på vad eleverna fick gjort eller inte. Hela drivkraften kom från just elevgruppen. Blev Julfesterna alltid bra? Jag brukade säga så här, att varje Julfest blev den bästa för just det året. Var det problemfritt? Nej, så klart inte. Både gruppmentalitet och indirekta elakheter förekom så klart, det är ju ungdomar vi talar om. Varje år, trots att programmet i sig kunnat vara fantastiskt, det var det faktiskt ibland, kom en eftersläng om hur man "borde göra" och vad som felats. Det hörde liksom till. Målsättningen för mig och gruppen var att ingen elev skulle lämna julfesten ledsen. Det hände faktiskt de flesta år, inte alla vill jag poängtera.

Det viktiga som jag ser det var processen. Barnen kastades in i verkligheten. Det gällde att överleva och prestera. Så många ungdomar växte med uppgiften och så många som tog så stort ansvar för den stora massan som inte begrep alls fick jag se under åren. Detta gav mig en stor tro på framtiden. De bästa sidorna i dem som fick ta ansvar kom fram. Vi har framtida ledare där. En gång i tiden kunde skolan även skicka elever på elevrådsuppdrag till fastlandet, bara de hade lov av sina vårdnadshavare. Eftersom det gick så smidigt hade vi ganska stort antal deltagare och ett aktivt elevråd på många sätt. Detta har inte hänt sedan det infördes totalförbud att åka utanför själva skolans område, ännu mindre utanför Åland, utan av skolan utsedd vuxen ledare. Barnen ser inte mera möjligheterna då vuxna begränsar synen i bästa välmening.

Jag träffade en kollega från skolan härom kvällen, som brukade vara med i julfestgrupperna på den tiden det begav sig. Han beskrev det hela i dag som ett projekt som binder varendaste en i kollegiet. Jag tittade på min e post och såg faktiskt att man involverat säkert 10-20 anställda personer i julfestarrangemanget på något vis. Förstå mig inte fel. Det är säkert bra och julfesten blir säkert fin. Själva idén om att ungdomarna klarar det bara man ger dem ansvar kanske på något sätt inte ändå finns där i dag, varken kring julfester eller annat. Vi beskyddar våra barn så att de sedan inte kanske ens förstår vad de kan göra själva om de har chansen, annat än sådant som vi kallar ofog. Min stora fråga, som berör hela samhället är om det är vi som skapar denna nyhjälplöshet genom att skydda, eller om det bara blivit så hjälplöst att man måste lägga in så många resurser?

Detta är nog kanske den stora pudeln och dess kärna till att jag blev så trött. Personal förväntas jobba häcken av sig för att skydda sådant som inte vill skyddas. På samma gång är det kontraproduktivt, för dessa som nu skyddas skall växa upp till att själva skydda. Det kommer att bli en rekyl!!! Jag menar, vi som skapar denna skyddade verkstad hör väl till dem som uppfostrades rätt fritt? Hur kommer förmyndarsamhället att se ut då dessa styrda barn ska styra? För jag håller med. Det är väldigt svårt att se hur arrangemang kunde göras i dag som de gjordes ännu för typ 10 år sedan. Aktörerna vet helt enkelt inte vad de ska göra om ingen säger till dem.

Lite ljus ser jag faktiskt här hemma då jag följer Edits kamp som någonslags "medregissör" till sin julfest där i skolan. Det hör till vanligheterna att hon ber om hjälp av mig med repliker och sådant, vilket ju är roligt för mig men kanske ändå lite tokigt. Talande är att hon vid flertalet tillfällen sagt, då jag tycker mig ha kommit med nåt verkligt roligt, "nej Pappa, sånt där får vi inte göra/säga".. Jaha, synd då...

Med en önskan om en glad Luciadag. Jag märkte att jag skrivit en helt fotbollsfri text. Det kommer nog inte att upprepas. Har ni nåt jobb åt en sådan som jag från och med januari. Hör av er pronto!