Ett år sedan det var två månader och en dag till Julafton 2023

Den här bilden tog jag med min mobiltelefon i mitt klassrum, Sal 12 direkt efter videomötet med Åland Uniteds ordförande måndagen den 23e oktober 2023. Jag hade precis fått höra att mitt avtal som Sportchef skulle upphöra om precis två månader, så som uppsägningstiden enligt mitt tillsvidareavtal sade. "Hur hemskt det än låter så är det ju i morgon två månader till julafton" hade ordförande sagt. För mig betydde det att jag vid nämnda Julafton inte mera skulle jobba för den fotbollsklubb som hade blivit som en baby för mig och som hade gett mig all nöd och all lust som äktenskap och föräldraskap brukar ge. OK, missförstå inte. Jag har mina riktiga barn och ett barnbarn och inget kan någonsin ersätta dem, men klubben jag nu fick sparken från hade också blivit något jag inte ens hade föreställt mig att inte ha i mitt liv.

Vad som ledde till allt är fortfarande ett år senare väldigt diffust för mig. Ingen av de personer som måste ha varit delaktiga i beslutet och troligen diskussionerna inför detta har hört av sig. En del har sagt upp bekantskapen i form av kontakt på sociala medier, andra bara inte verkar vilja prata då vi ses. "Persona non grata" sade Honkas lagledare Jussi Tapola då vi sågs i somras inför en av Åland Uniteds hemmamatcher. Därmed har jag inte kunnat bearbeta eller förstå orsakerna till vad som hände. Inte heller precis då tyckte ordförande att det behövde nämnas alltför stort. "Det är en helt vanlig strukturförändring och ingenting nån behöver bry sig om" sa han. "Vi har så mycket större och viktigare saker att göra så vi sparar nyheterna till att handa om dem istället". Okej, så tyckte han.

Det blev ju rätt turbulent sedan. Åländsk media och, visade det sig, även fotbollsfolk runt om i landet tyckte nog att det var något att bry sig om. Mest synd var det som jag ser det om Linda J som kastades inför något varken hon eller någon annan visste vad var och förstås Riku som intet ont anande hade flyttat sitt liv till Åland för att coacha ett lag mot medaljer och mästerskap. Ingen av dessa har klagat offentligt och de ska ha stor heder för detta. Men de sattes alltså att sköta något som ingen hade frågat en enda gång om vad det innehöll.

De två månaderna som var kvar gjorde jag vad jag kunde och lade mer och mer över på just Linda J och Riku, som ju var de som skulle förverkliga allting. Jag mådde faktiskt inte riktigt bra och sov dåligt, men höll huvet uppe för familjen och skolan som jag kände att jag behövde sköta väl. Sedan, i slutet av november gavs jag ny livslust då ett nytt jobberbjudande dök upp. Jag fick ett bud på att flytta till England och bli klubbdirektör i en exklusiv damklubb på tredje nivån. Detta var inte riktigt görbart så där direkt, så vi diskuterade om och meningen var att jag skulle bli "Chief scout of Scandinavia" för ett företag som satsade stort på damfotboll i olika länder och även skulle spela i den nybildade Kanadensiska proffsligan som de facto startar upp nu i mars 2025.

Vid nyår tillträdde jag mitt nya jobb, som var uppgjort att kunna göras som jag gjort förut, på sidan om heltidsjobbet som lärare. Jag skulle sedan med tiden gå ner i undervisning och öka upp tiden för scoutjobbet och sedan till slut, om en par år gå över till heltid som scout. Detta blev sedan ingen dans på rosor det heller. Nu vill jag framhålla att jag inte är helt dum i huvudet. Jag hade kontakt med människor inom samma paraply som fungerade i olika roller och genom att jag följde deras lags matcher och annan verksamhet visste jag att de fanns på riktigt, precis som ligan i Kanada.

De första månaderna skapade jag mig ett verksamhetsområde, studerade närmast norsk damfotboll för att sedan utöka mot skandinaviska ungdomslandslag. Jag fick faktiskt till ett ganska stort register på spelare och klubbar som jag senare under våren och sommaren skulle titta mera på och kunna avgöra vad man ska "använda dem till". Jag tillbringade även en hel helg i Uleåborg då meningen var att vi skulle träffa blivande samarbetspartners och även varandra där. På grund av stormen som då grasserade i norra Europa kom ingen till platsen förutom jag och samarbetspartnerna, så jag höll lite improviserade möten och åt korv i Uleåborgs fotbollshall under en flickturnering. Sedan förstörde stormen hemresan och jag hamnade på övernattning i Stockholm och kom till skolan först mitt på dagen en dag för sent.

Något var fel och trots att jag jobbade enligt överenskommelse och min vana trogen lite mer än det visade det sig att det var väldigt svårt för arbetsgivaren att förmedla pengar till mig. Jag gick helt enkelt back, några tusen skulle det visa sig. I februari då jag och dotter Edit besökte dotter Linda och hennes Matt, samt barnbarnet Björn i Kalifornien gick de flesta nätter åt till att försöka få till de betalningar som var mig utlovat. Jag fortsatte nog titta på videos och tycker faktiskt att jag var ganska duktig på det jag gjorde. Väl hemma kom det upp i diskussioner med en par andra involverade att de inte heller hade fått sina utlovade pengar och att allt var lika omständigt som jag upplevde det hela. I slutet av mars fick jag lov att avsluta det hela. Alltså, jag kunde inte jobba då det inte fanns någon garanti för att jag någonsin skulle få min lön eller ersättning för det jag lade ut. Resor runt Norden som var inplanerat var alltså omöjligt. Till alla lycka hann jag bekräfta för skolan att jag fortsätter på heltid i allafall.

Vintern med fokus på scoutjobbet hade gett mig distans från Åland United, men nu när den bubblan sprack var jag tillbaka i verkligheten. Familj, skola och... Ingenting... Fotboll fick nu bli min stora hobby. Jag följde i princip allt man kan följa och eftersom jag har en stor kärlek till damernas spel blev det väldigt mycket Nationella Ligan och så klart även Åland United... Ålandstidningen kom in i bilden.

Jag hade hört av mig till olika medier och erbjudit mina tjänster. Ålandstidningen dök på och vi kom överens med Jonsson att jag skulle bli krönikör. Jag skulle alltså då och då skriva lite åsiktsladdade texter för tidningen och även vid tillfälle hoppa in som frilansextra. Några fina uppdrag pratade jag till mig faktiskt och kunde ägna mig åt till exempel unga åländska idrottare, EM intro samt några reportage från skolfriidrottstävlingar och förstås fotbollsmatcher.

Sommaren blev ändå tung, som alltid. Vanligen har spelschemat och det ständigt närvarande jobbet gett stimulans och distans till vardagen. Nu fanns detta inte och inte heller tidningen kunde erbjuda mer än riktigt små sporadiska grejer. Jag gick ut på stan en kväll och då jag kom hem hade jag lovat hjälpa JIK p11 typ en gång i veckan och detta får jag se som min främsta hobby. Jag såg Åland United kämpa på med både synliga och osynliga spöken. Hjälpa kunde jag ju inte annat än om någon frågade mig om hjälp. För att skydda dem som gjorde det vill jag inte nämna dem här, men det fanns folk som konsulterade ibland och dem hjälper jag så klart om jag bara kan. Edit konfirmerades och många släktingar var här. Skolstarten närmade dig och nej, jag kände mig inte redo.

Sen började skolan. Jag tänkte ge detta en ordentlig chans och faktiskt göra allt som sägs denna gång. Tidigare har jag försökt att tolka instruktioner och få saker att funka med bondförnuft. Utan att någon annan menade mer illa än vanligt gled jag mera och mera mot mörkret. Sedan kom den där måndagen då glaset var fyllt och jag lämnade byggnaden. Sjukskriven. Så, nu sitter jag här... Van vid att ha ett betydelsefullt jobb inom fotboll, som ger hela resten av livet med det betydelsefulla jobbet som lärare och den mest betydelsefulla rollen som Pappa och Mofa perspektiv och luft. Just nu är jag Pappa och Mofa och har knappt energi att göra det bra. Hade jag för mycket förut? Jag tror inte det. Att ha mycket, men rätt saker kan vara ett livselexir. Jag hoppas kunna återkomma till arbetslivet snart. Kanske som lärare, kanske som något annat. Fotbollen kommer att behöva finnas där om kvalitet ska finnas på resten av vad jag gör.

Mycket text här, men så har jag berättat detta. Vi håller oss till mer specifika ämnen framledes.