Det nya kaxiga Finland

Tänk att få göra det här! Det är egentligen inte alls så underligt eller ovanligt. Massor med folk jag känner gör sådant. De åker iväg till landskamper och stora matcher på fastlandet, till Sverige och ibland till England. Men jag gör ju inte sådant. Jag har jobb och barn. Väldigt talande är att jag inte ens visste hur publiken går in på Bolt Arena, som jag ändå besökt tiotals gånger, men inifrån planen liksom.

Eftersom min situation är den den är passade jag på att använda mina sista kvarvarande resurser för själviskt bruk till en resa till Fädrens Jord. Julklappar förs till Mamma och Syrrans familj och i det samma som jag tags emot och får sova i Gudson "8e bäst i Europa" Alvars säng var jag laddad sedan länge att se Finland-Skottland i denna avgörande kvalmatch. Då jag anlände till Helsingfors på morgonen regnade det och var fuktigt skotskt väder. På kvällen röjde man snö och allt var fruset, för vi var ju i Finland!!!

Jag har ju nämnt hur nära Helmarit, alltså Finlands damlandslag känns för mig. Kvällen blev omtumlande på många vis, ovan som jag är med att vara på plats där "alla" är. Då jag steg av bussen hamnade jag i min första folksamling. Det visade sig vara Jokerit fans som var på väg till Nordenskiöldsgatans ishall. Dem orkade jag inte riktigt med kan jag säga. Precis där bredvid fanns ju Sahara och på den uppskottade konstgräsbanan tränade ett lag som på basen av bollar och tränarnas röster måste vara HJKs damer, eller en blandning mellan A laget och Akademilaget vad det såg ut. Även på bakre plan var träningar igång för fullt. Yngre flickor och en par pojklag körde spel- och passningsövningar i halkan. Jag anlände till Bolt ungefär samtidigt som spelarbussen, för en stor hop barn stod och ropade i kör medan bekanta ansikten rörde sig mot spelaringången, där jag alltså vanligen själv brukade gå in då jag skulle till arenan.

Sedan, då jag passerat bussen hörde jag ett bekant utrop. "No Terve". Marko Saloranta själv kom gående längs gatan på väg till denna sitt livs troligen viktigaste match hittills. En snabb handskakning, kram och önskan om välgång var vad jag mäktade med just då. Make skulle ju få en del av sitt liv färdigbakat denna kväll. Bara att slå Skottland.

Min egen, ytliga men ändå hjärtliga bekantskap med Make började för kanske 20 år sedan. Han coachade Honka och även de finländska flicklandslagen. Make var hängiven, på ett "heligt sätt". Han har alltid trott. Under åren har han alltid funnits där och väntat på att få chansen. Nu har han den och i sommar kan han förädla den ytterligare. Hösten 2010 fick jag bedriva ett landslagsläger tillsammans med honom. Han, som U17 tränare hade fått välja vem av landets regiontränare han ville ha som assisterande i landslaget. Han hade valt mig fick jag höra. Några dagar i Eerikkilä hade vi och han bad mig bland annat sitta ner och lyssna då han hade spelarsamtal, för han ville att jag skulle få uppleva dem. En viss Emma Koivisto fanns med där. Före vi träffade Emma sa Make till mig att komma ihåg denna stund. "Hon här är speciell" sa han. Och där var hon i går kväll i sin ytterbacksposition. Till synes respekterad också av motståndarna som många har mött henne även i England under Liverpoolåren. I dag spelar hon i AC Milan.

Efter lägret 2010 skrev jag som Facebookstatus att "ett nytt kaxigt Finland" håller på att växa fram. Mycket har hänt sedan dess. Vi har varit i EM en par gånger. Tränare och spelare har bytts ut. Men under Makes ledning har det där kaxiga Finland börjat synas. Ett Finland som är realistiskt stolt över sig själv. Medveten om att vi är underdogs spelar vi ändå för seger vem vi än möter och vi tror faktiskt att vi kan vinna dessa matcher. Efter lägret då för 14 år sedan bad André Jeglertz, som var chef för hela alltihopa mig att välja om jag ville stanna i landslagets regi eller inte. Mitt liv var då sådant att vi hade en liten Edit hemma, jag jobbade full tid som lärare, bodde på Åland och , inte minst körde jag på som assisterande tränare och allt vad det sedan blev inom Åland United. Jag tackade helt enkelt väldigt stolt och ödmjukt nej till fortsättning i landslaget då, för att fokusera på mitt liv på Åland. Var jag hade varit nu om jag valt annorlunda, det vet vi inte, men mycket av det jag fått uppleva hade inte upplevts då. Säkert även det omvända.

Det var ändå rena röda mattan kändes det som där i frusna Helsingfors. Minna Kauppinen (före detta Meriluoto), som är verksamhetsledare för Nationella Ligan stannade upp och presenterade mig för nån UEFA delegat, Marke Miettinen kom fram efter sin TV intervju och önskade mig ork, då hon hört att "det varit lite allt möjligt här kring mig". Nationella ligans ordförande Mariet Louhento vinkade glatt, precis som Heidi Kivelä. Även författaren för det "kaxiga Finlands fotboll" alltså boken "Naisten laji", Johanna Ruohonen hälsade efteråt och vi kom unisont fram till att det var en fin och härlig kväll.

Själva matchen blev precis så spännande som en sådan här match ska vara. Natu och Nepsu satte en par långskott och sedan kämpade man i boxen som sanna ättlingar till Mannerheimlinjens försvarare. Det var ett sant nöje att få se Skottlands Erin Cuthbert på nära håll och ännu roligare då Eveliina Summanen och Ria Öling lyckades neutralisera henne, fram till sista tredjedelen dock. Sen på slutet fick även nästan grannen Adde hoppa in och hon gjorde vad som behövdes för att säkra segern.

Det kaxiga Finland vann 2-0 och fick sin Katharsis. I sommar spelar man EM i Schweiz och nu först önskar jag alla spelarna, samt Make och hela staffen, inklusive Riku och Kricke, som jag pratade med i Mariebads bubbelpool för nån vecka sedan en god jul.

Man frågar mig om det blev kallt. Jo, säkert, men jag märkte nog inte av det förrän jag lämnade arenan. Jag är glad att jag gjorde detta. Nu är jag en dag här i Sibbo och till torsdag eftermiddag återvänder jag till Mariehamn så jag kan hämta Sally från Ugglan.

Fick höra att ett deltagande i sommaren Öspel skulle kosta 1500€ för en gymnast. Jag vill inte vara sådan, men det kanske vore värt att diskutera prioriteringar även här. Jag prioriterade hemmet framför landslaget 2010. Det känns bra efter i går då jag fick se det kaxiga lag jag tyckte mig kunna förutspå då. Resten kvar, i all oändlighet, för detta är ju fotboll.