Det där med hur detta ska skrivas om
- Mikael Virta
- 3 feb.
- 4 min läsning
Jag har ju tidigare nämnt hur jag alltid vid större Världshändelser hoppas att dessa inte ska komma med i framtida hissaböcker. Dessa skrivs nämligen då man redan har något slags facit på handen. Vi kan förfära oss över den Franska kungamaktens kortsiktighet då man spelade ut sig inför det som blev Franska Revolutionen. Vi kan rycka på mungiporna åt Neville Chamberlains uttalande om "Peace in our time". Vi kan också fördöma gamla berättelser om hur folk straffats för lagbrott som i dag inte bara är lagliga utan till och med dygder och självklara rättigheter. Vi har svårt att leva oss in i hur det kan ha varit att leva då när dessa historier hände på riktigt. Det mesta skrivs aldrig ner, eller blir aldrig känt bland många. Ändå måste ju vardagen ha varit lika akut och viktigt närvarande för folk genom alla tider.
Hur kommer denna tid, då vi nu lever att beskrivas för kommande generationer? Ta nu 2020-talet tex? Vad kommer det att finnas där att minnas kring de år vi just nu upplever? Hur mycket kommer framtida barn att bry sig om huruvida USAs presidentval manipulerades eller inte och att samme gubbe blev vald på nytt och under sin första vecka hann dra till med mångfaldigt fler enskilda dekret än vad som torde vara vanligt. Mycket av det som uppfattats som normalt har han genom dessa vänt upp och ner på. Kanada och Europa är ekonomiska konkurrenter, Venezuela är ett bra land att bli kompis med, Grönland och Panamakanalen ska anslutas till USA om inte annars så med våld. I samma veva meddelar man att genusdiskussionen i landet har upphört och nu kör vi tvåkönat, oavsett vad någon som inte känner sig bekväm med detta tycker. Det meddelas också att helt okritisk media, som kallar sig själv kritisk ska ges lika stor uppmärksamhet som så kallad vanlig etablerad sådan. Och bara för att riktigt få till den där stämningen man söker går vicepresidenten och säger att en av landets trognaste och lojalaste bundsförvanter, Danmark är en dålig partner. Tullarna höjs och hot om nationella bojkotter av varor från respektive länder framförs medan man buar ut nationalsången i de nationella bollsporterna, även i Nordamerika, inte bara i Liverpool där man liksom alltid har gjort det.
Aj jo, det var ju en Coronapandemi också och ett krig där i Ukraina om någon minns ännu. Israel har ju slutat bomba Gaza och satsar på Västbanken istället.

Jag undrar som sagt hur mycket detta kommer att ges utrymme i de hissaböcker som mina barnbarn bland annat ska läsa. Kanske detta kommer in i någon större helhet som kuriosa, lite som Koreakriget och Kubakrisen får i stycket om "Kalla krigets kriser". Man får hoppas det, eller så nämns det inte alls. Det man inte vill att ska skrivas om denna tid är större helheter med förklaringar till de stora förändringarna i Världen, likt idéhistorian inför Franska Revolutionen, eller diktaturernas uppkomst på 1920-30 talet och så vidare. Det betyder i så fall att det har gått åt skogen ordentligt. Förstås finns ju dystopin att det har lyckats jättebra och denna tid slås upp som ett evangelium, då Världen befriades. Det här vet vi inte och lika lite som Jesse Owens troligen var medveten om vilken historisk världsprofil han skulle bli, eller för den delen Rosa Parks, för att nämna några reagerar vi på vår vardag som om varje dag vore den sista. Om vi visste vad som kommer att ske skulle vi kunna ta allt med lite perspektiv. Den fördelen har historikerna att de vet hur det gick.
Jag minns hur jag som lärare i en Helsingforsskola under 1990-talet fick en skrivuppgift om en historisk person inlämnad. Eleven hade skrivit om Adolf Hitler och avslutade med att berätta om Ölkällarkuppen 1923 i München där han arresterades, sattes i fängelse och att han efter detta har har hörts om föga. Med orsak ifrågasatte jag nog hur eleven kunde skriva något sådant. När jag sen visades vad han hade använt för källor klarnade det hela. "Nordisk encyklopedi" ur skolbiblioteket. Boken visade sig vara tryckt år 1924.

En historia som inte är färdigskriven är den om fotbollsspelaren Adelina Engman. Många trodde nog att sagan var över, men nu kom nyheten att det blir Como i Serie A i Italien fram till sommaruppehållet, läs EM, som gäller. Adde vill spela för Finland och inhoppet i sista kvalmatchen mot Skottland i höstas blev inte ett symboliskt tack, utan en nystart på något vi inte vet vart kommer att bära ännu. Riktigt riktigt roligt måste man säga så där som granne, eller gammal bekant.
Ödkarby kallar mig denna vecka. Lite kyligare väder kan ge snö på konstgräset i Jomala, men nog ska jag få in mina timmar, både på planen, i kansliet och förstås också på skolan ute i Saltvik. Sallys dans kör i gång fullt denna vecka och Edit förbereder sig på PRAO vecka i Helsingfors med dels just PRAO, dels träning med HGK och så förstås att träffa Famo med släktingar. Skulle gärna ha min son över på kaffe också, om han får stegen att passa nåt tag bara.
Comentários