Att lita och hoppas

Fredag kväll. Min dag har egentligen inte varit det minsta annorlunda än de allra flesta ålänningar varit med om hundratals gånger. Tidigt upp, köra till Eckerö, åka färja, köra från Grisslehamn till Arlanda och plocka upp dotter, ha passligt med ledig tid för att köra via Norrtälje upp till Grisslehamn igen, färja till Eckerö, köra hem. Hemma lite efter halv sju, så ungefär 12 timmar på resa. Ärligt talat, vem har nu inte gjort det och hur många gör det inte flera gånger i månaden, vissa flera gånger i veckan. För min del är dock en utmattningskänsla ganska närvarande. De enda dygnen jag varit lika intensivt aktiv sedan lägerskolan i början av september, dagarna innan jag blev sjuk var de där dagarna i början av december då bilen brakade ihop. Det är klart att jag måste börja kunna göra sådant här nu när jag har förklarat mig arbetsför.

Det som hänt mig, som gör att jag ännu har att jobba med är att jag börjat bli en gammal gubbe, helt på riktigt. Aldrig någonsin har jag oroat mig över att inte kunna göra samma saker som jag själv gjort förut och som många andra gör. Nu blev de sista dagarna innan avresan, för att inte tala om natten inför, de ytterst få timmarna jag kunde kalla natt, väldigt ängsliga och oroliga. Jag oroade mig för att bilen inte skulle hålla och att Edit skulle lämnas ensam i Stockholm. Jag oroade mig för att pengarna skulle vara slut, fast jag vet att själva resan var betald redan. Sedan oroade jag mig för att inte få jobb. Jag försökte tänka tanken att i alla fall gå tillbaka till mitt ordinarie jobb nu och fick ännu mer svårt att samla tankarna då det orimliga i detta gav mig fysiska reaktioner. Vanligtvis brukar jag lugna mig och sova gott om jag tänker på fotboll. Nu blev också detta värre då jag både var rädd att inget fotbollsjobb ska finnas för mig och sedan att jag nog ska erbjudas något och inte klara av att göra det. Sen vet jag att jag sov och fast jag inte minns drömmarna så vet jag att jag kommenterade dem på finska iförd kommentatorshörlurar.

Då jag skulle ge mig iväg lossade vindrutetorkaren redan hemma på gården. Jag lade den tillbaka och hoppades att den inte skulle behövas på hela dagen. Bilen förde också konstiga ljud ända ut till Hammarland. Där slutade det dock och sedan gick den som en klocka hela dagen och även vindrutetorkaren sitter som gjuten. Don´t ask me.

Här har vi Edit som stigit av Umeåplanet. Hon har firat nyår med storasyster och Fredrik och behöver nu hem för att återuppta andra sociala kontakter. Dessa har redan anlänt och nu kollas det vad grannen har för sig. Min syn på livet har varit att förbereda det som går, men se till att vara mentalt förberedd på att improvisera. Edit är en Mini Me på det sättet att hon behärskar de delarna galant, då hon vill. För mig har de senaste dygnen varit nya och tunga. Att bli en farbror som oroar sig har inte ingått i mina planer. Det gäller då bara att lita på improvisationsförmågan för att lösa det, hoppas jag.

Dagens goda nyhet var att min kollega och jag vill även kalla honom min vän, Steve har bestämt sig för ett nytt jobb. Det bär av till Litauen och Gintra, som brukar vinna det litauiska mästerskapet och spela Champions League.

Den här bilden togs inte långt in i vår bekantskap, under vintern 2011. Steve dök upp och tog hand om tränaransvaret för Åland United. Jag fanns där som assisterande tränare och så mycket mera hade vi inte då vi började. De första träningen i Eckeröhallen bestod av fyra spelare, tre unga åländskor och Kati Nyman. Vi är olika på flera sätt Steve och jag, men en stor gemensam nämnare är att vi litar på folk och varandra. Jag uppfattar att vi ser världen kring fotboll och fotbollen inom världen rätt lika. All lojalitet startar vid dem som står en närmast. Förutom familjen är det människorna i ens fotbollslag.

Vi har gått en lång väg, sida vid sida men också en del år mer separerade. En sak som jag alltid har känt från Steves sida är respekt och ärlighet. Jag har försökt ge honom detta tillbaka och nu "på äldre dagar" kan vi komma att prata om i princip vad som helst. Det kommer ändå inom 10 minuter att komma tillbaka till det samtalsämne som vi båda anser relevantast, nämligen fotboll.

Nu då Steve åker till Litauen hoppas jag att han ska få vinna den där ligatiteln. I Åland United vann han två cupfinaler, förutom det där ligasilvret och de tre ligabronsen. Jag vet ändå att hans stora fokus ligger på enskilda spelare. Så bra spelare som möjligt matchade med sina personliga styrkor inom lagets råmärken. Så ungefär kunde man uttrycka den filosofi han står för. En alldeles unik fotbollstränare och en varm person som är bra att ha som vän. Bra också på det sättet att han inte drar sig för att säga om han tycker man gör något fel. Inget personligt fjäskande alltså.

Eftersom han inte lämnar Åland mer än "att åka utomlands på jobb" och också för att hans svenska inte riktigt utvecklats i den takt man kanske tänkte då bilden togs, kan jag inte säga att det har varit en ära. Jag får väl säga på engelska då "It´s still a pleasure to know you!"